P-A-N-I-K
En dag förra veckan när jag utförde min rutinmässiga kvällspromenad flanerade jag förbi något som i det ögonblicket verkade vara det mest märkliga och udda. I en liten park framför en kyrka satt en grupp på fyra personer. Enligt min uppskattning var den äldsta en ungefär 60-årig vit kvinna, bredvid henne satt en 30-årig svart man, och på motsatta sida satt en 20-årig man från Mellanöstern och bredvid honom en lokal finsk tonårspojke. De satt och drack. De spelade kort. De skrattade och njöt av stunden. Gissa vad jag tänkte om allt detta?
Min första instinkt var: vad i helvete gör de. Med ordentlig eftertanke kunde jag konkludera: det är väl helvete som pågår. I denna stund kunde jag inte ha varit mer skämd och besviken av mig själv. Och jag tänkte för mig själv vilken vanhedrande och skandalös värld vi lever i. Hur kunde jag tänka för mig själv så här? Självklart uttryckte jag inte mina tankar högt, vare de medvetna eller omedvetna, och speciellt inte framför denna grupp på fyra personer. Tyvärr kunde jag inte hålla mig borta från vanan att stirra. Jag tror verkligen att mitt ansikte i detta ögonblick var ett av de mest läsbara ansikten en man kan ha. Jag tror att mitt ansikte skrek: vad i helvete händer här. Vad i helvete är ni människor, och vad i helvete gör ni människor.
I stunder som denna är det nästan omöjligt att låta bli att söka efter gudomlig hjälp hos Gud eller det mer socialt praktiska i nutida samhället, d.v.s. religion. Jag kom direkt ihåg en fras jag läste den föregående dagen i Frédéric Gros bok Marcher, une filosofi om den ortodoxa kristna traditionen att upprepa fraser oändligt, särskilt i linje med: Jag har syndat, Jesus Kristus, Oj heliga Guds son, förlåt mina synder. Och där slog det mig: Tänk om det aldrig var mitt fel. Vad om mitt dumma och okunniga beteende var bestämt för mig av Gud långt före min födelse.
Detta kunde inte ha varit längre ifrån min tro och filosofi. Jag tvivlar på Gud och jag är en riktigt teist när det kommer till fråga om religion och tron. Jag beundrar tankarna hos en existentialistisk man och jag tror att vi med vår fria vilja och vårt fria val har inte något förutbestämt öde från födseln, snarare måste vi forma ett i livet, på sätt och vis, hitta meningen bakom allt detta för bara oss själva. Men ändå, i galenskapens ögonblick, kunde jag inte låta bli att undra, och kanske till och med tvivla på allt jag hittills hade trott, och från och med denna dag framåt var jag inte säker på om jag kunde vara säker på ens det säkra. Det ultimata tvivlet hade slagit mig. Med detta menar jag inte att jag blev en paranoid schizofreni i ett ögonblick av både galenskap och glans, snarare blev jag ännu en gång osäker och tappade en känsla av övertygelse, det vill säga en viss envishet gällande det osäkra, men jag tappade även säkerheten i mina mest stabila ord och tankar.
I filosofi och på ett filosofiskt sätt (kunskapsmässigt) har osäkerhet aldrig varit på något sätt intrinsikalt farligt, tvärtom är det, det som tvingar filosofer att tänka och arbeta, för i en värld och hjärna med fullständig säkerhet skulle alla livets orsaker och händelser ha förlorat sin mening. Vi skulle inte ha det universella incitamentet att göra saker, det vill säga vår osäkerhet om vad som händer härnäst. Vår intrigenhetens och nyfikenhetens kärna är säkerheten om osäkerheten. Men sen igen är faran som deformeras från osäkerheten rädsla. Tänk om vi aldrig kommer att få veta allt. Vad händer om vi aldrig får uppleva kärlek. Tänk om vi kanske aldrig kommer att älska igen. Vad händer om vi aldrig får känna succé. Tänk om vi egentligen var aldrig glada och nöjda. Och vad händer om vi aldrig har chansen att komma till himmelen eller om vi aldrig når livets mening. Kommer allt hopp att vara i onödan? Kommer vi att resa tillbaka till tiderna då människan fruktade allt? Kommer vi att behöva acceptera att allt måste vara inneboende baserat på rädsla. Vi kunde väl inte acceptera detta. Eller kan vi? Självklart inte. Eller kan vi?
Men tillbaka till exemplet om gruppen med fyra personer i parken. Frågan här kunde lyda: vad har de fyra att göra med osäkerhet? Det är ärligt talet en av omöjliga frågorna av denna seklet. Jag tror nu verkligen med eftertanke (en vecka senare) att inneboende upplyste gruppen av fyra mig det enkla faktum att i allt finns det verkligen bara en säkerhet (i livet), förutom döden och skatter naturligtvis, det är vår säkerhet att allt i livet är en osäkerhet. Trots allt kunde jag ha aldrig förväntat mig att se denna grupp på fyra personer. Det kan ha varit okunnighet hos mig att förstå något riktigt lyckligt som inträffade, men jag är mycket mer säker på att det var ett tecken att aldrig förvänta dig någonting i alla saker, snarare förvänta dig allt i något.
O.K