Tala upp för dig: agera inte som offret; klandra inte andra: "Skyll på mig!"

Vad är det egentligen som hindrar en från att tala vad man tänker på? En inbillad barriär? En bakgrund av förtryck? Rädslan för att ha fel? Rädslan att upprepa ett misstag som har kostat en dyrt? Smärta och vånda över sin existens? Identitetskris? Eller är det den korrumperande samhället som är skyldig för denna funktionsnedsättningen att individen inte kan uttala sig om vad hen egentligen tänker på?

Jean-Jacques Rousseau (1712-1778) följde de två engelsmännen Thomas Hobbes (1588-1679) och John Locke (1632-1704) i att försöka förstå vad människans natur är. Hobbes hade berömt hävdat i sitt magnum opus Leviathan att människan till sin natur är ond eller benägen att göra allt för att bevara sig själv, och på så sätt skulle människan göra allting hen kunde för att förstöra allting som hen inte kunde utnyttja för sin fördel i sitt naturtillstånd. Lockes liberala tillvägagångssätt definierade att människan inte är ond av naturen, alltså så långt hen fortsätter att följa de naturlagar som är förknippade med varje människa och deras egendom. Rousseau svarade på detta genom att anse att människan är slutligen god och delvis dygdig såväl som fri av naturen, och att det i verkligheten är samhället och andra människor som har fördärvat människan som till sin natur är god.

Vad kan vi då ta från dessa tre filosofer? Från Hobbes kan vi lära att förstå att om vi är benägna att arbeta mot oss själva och andras välvilja därutom måste vi även vara benägna att nervärdera oss själva. På så sätt kan det förklara vårt problem att tala om vad vi egentligen tänker på. Enligt Lockes syn på människans natur kan jag inte se några bevis på att vi inte skulle kunna säga vad vi tänker och tycker såvida vi inte var rädda för att skada andra eller var berörda av en skuldkänsla och ångest om att vi i själva verket skulle vara själviska när vi talar vad vi tänker på. Enligt Rousseaus uppfattning skulle vi hellre behöva skylla på andra eller samhället, och objektiviteten i livet som helhet. Men det skulle faktiskt vara okunskapens lycka som värst. Genom att skylla på andra skulle vi i verkligheten vara egoisten. Paradoxalt nog kan vi se på detta både på Rousseaus sätt och i opposition. För det första kan samhällets korruption vara orsaken till att vi agerar egoistiskt, och istället för att ta hänsyn till våra egna problem förlitar vi oss på att skylla på andra. För det andra kan man hävda att det egoistiska elementet är i själva handlingen att skylla på andra och därför också måste det vara inneboende i oss som ett intrinsikalt värde och kvalite, och att i själva verket är samhället inget annat än ett oförklarligt begrepp precis som metafysiken, det varken existerar eller existerar inte, men det är ett begrepp som vi förstår; kanske är faktumet att det är en transcendental a priori.

Tillräckligt med de abstrakta och djupa tankarna, låt oss titta på frågan från ett mer estetiskt perspektiv. Låt oss försöka förstå beteendet att agera som att själva vara offret och beteendet att skylla på alla andra utom sig själv. Det skulle säkert vara lättare att förstå dessa begrepp med ett konkret exempel. Låt oss säga att vid första ögonkastet verkar allt bra för Rita men när oddsen vänder sig mot henne knäpper hon bara. Så gott som Rita kan se finns det två alternativ, att titta inåt eller utåt. Dessutom har båda alternativen ytterligare dimensioner av sanning. När hon tittar inåt kan hon antingen se vad problemet verkligen är eller så kan hon se precis vad hon vill se. Varför? Jag vet, detta är ytterligare ett av de mänskliga självskadebeteenden. Men om hon istället var benägen för beteendet att titta utåt, bara av vanan skulle hon redan vara i ett förnekande tillstånd. När du ser utåt är du avsedd för en lång väg av lögner och självförräderi. Precis som att ta det första steget in i det okända, genom att ta det första steget utåt (titta utåt av vana) och genom att försöka bygga en grund på den falskheten, det vill säga undvika det enda du vet bättre än någon annan och det som främst är i kontrollen av din fria vilja och rationalitet; dig själv. Skulle det inte vara dags att låta den empiriska sjunga sig själv i sömn medan du smyger förbi gränsområdena och kommer till självreflektionens land?---

Mikrofonen är din. Vad skulle du göra? Vem är du egentligen rädd för, publiken eller dig själv?

--- Okej, först varför spelar människor offer rollen? Varför är offermentaliteten inavlad hos de flesta av oss i någon varierande storlek? Denna typ av beteende kan förekomma på flera sätt. Det kan helt enkelt vara en fråga om att agera som en martyr för dina gärningar och ansträngningar som går obemärkt förbi eller är underskattade. Eller så kan det vara en självförsvarsmekanism som man har skaffat sig under sin livstid av tragedier, orättvisor som man har plågats för, upprepande erfarenheter av svek och olyckor. Man litar helt enkelt inte på sig själv för att ta sig igenom motgången att befinna sig i svåra situationer. Det verkar lättare att ge upp och vädja till offerkortet. Men ärligt talat har vi alla våra kampar, våra toppar och dalar, och vi skulle inte lyckas komma igenom alla motgångar om vi inte kunde lita på vår vilja. När du fylls med tvivel om ditt självvärde och osäkerhet på existensen av en universell rättvisa i världen verkar en logisk lösning vara att agera som offret.

När det gäller handlingen att skylla alla utom dig själv, som vi redan kommit fram till är det beteendemässigt grundat i falskheten att antingen förneka den inre verkligheten eller missuppfatta vikten av det inåtriktade, subjektiva. Att undvika ansvar och ändå förvänta sig att andra ska göra sitt har samma grundläggande psykologiska egenskaper som beteendet att skylla på andra. Något som är så uppenbart kan bli omärkligt i ett ögonblick av galenskap. De säger ju att människan har ett beteendekomplex för att sätta bilder, symboler och tankar på plats för att stödja befintliga övertygelser, snarare än bevis som stöder det motsatta.

Båda dessa beteendetyper är återspeglingar av en människa som är ovillig och osäker på att ta ansvar. Jag försöker inte på något sätt förneka att världen aldrig skulle ha gjort något fel mot mänskligheten eller individen. Vi föddes ju inte målmedvetet och vi saknade mening. Det fanns inget svartvitt. Vi föddes utan aning och medvetande. Innan Guds ankomst, förstås. Oavsett om du är religiös eller inte kan du förstå ironin i hur lämpligt det var för religion och tron att uppkomma i sin perfekta stund. Historien om Jesus som dör för våra synder förklarar skoningslöst allvaret av vår situation. Det verkar inte vara befogat att agera som en lipsill och martyr för våra vardagliga strider i jämförelse med vad Jesus Kristus offrade sig för. Om du skulle förneka Kristus offrande skulle du inte vara mer berättigad att agera som offret eftersom det inte skulle finnas några kriterier på vilka man rättfärdigt skulle kunna förklara sig själv över alla och som den första martyren mot den orättvisa världen. Vem är du som anser att världen är orättvis? Vem tänker du att du är för att tjäna ta den enkla vägen ut och sedan be att valet ska betraktas som en helig handling och förvänta dig att få mänsklighetens allvarliga respekt? Kristus bad inte om att bli uppoffrad för våra synder men han förstod hur allvarliga våra synder var och tog ansvaret för sina egna val. Abraham ifrågasatte inte Guds order att offra sin son Isak eftersom han visste att det inte skulle göra något att undvika det oundvikliga och förneka verkligheten eller ansvaret. Ironiskt nog talade han därför inte röstmässigt utan snarare i gärningar, inte heller grät Jesus på domens dag, han visste den kunskap han ägnade och att hans retoriska predikningar hade tjänat hans ord väl. Alltså följande ord råder: Ta ansvar för dig själv. Tala upp med handlingar och ord, inte som ett offer av den påstådda orättvisa världen eller fördärvad av dina kamrater som är delaktiga i livets besvär och förtvivlan.

Det jag försöker säga är att det enda som är under vår kontroll, det vill säga vi själva, måste vara ursprunget till varje egenvärde och viljestyrd beteende. Vi är domets centrum. Vi kallar det för en anledning omdömet. Vi är själva handlingen. Vi är därför också herre över vårt eget öde. Vi väljer att agera, dygdigt eller syndigt, inte så mycket i själva handlingen, snarare väljer vi vad vi anser vara en dygd eller synd, oavsett hur stor påverkan andra faktorer som samhälle, kultur, religion, kunskap, utbildning, vetenskap och medmänniskor har. I slutet av dagen kommer vi alltid att ha det sista ordet. Även inför döden har vi verkligen det sista ordet. Även när allt verkar hopplöst och döden är oundviklig inför en Einsatzgruppen (SS) skjutgrupp har du det sista ordet. Du kan bestämma dig för att skratta åt ironin som döden är. Varför skulle du besvära dig med att gråta inför döden? Du kan lika gärna tänka dig att du kommer att äta middag med Odin, Thor och Heimdall i Valhalla.

Var det inte så att det påstås att med andra som vi litar på blir vi modigare?

Hastigt kunde man möjligtvis försöka utarbeta en mästerplan för att besegra alla ord som har talats hittills i den här bloggen genom att skrika: "är vi inte bättre med andra i närheten". Men för att undvika total förlägenhet, titta bara på livet och döden, de tar ju inte varandra ur ekvationen, snarare är de en evig cirkel eller krets, därför kallas det livets cirkel. För att livet ska existera eller återfödas måste någon dö. För att döden ska ta liv måste det finnas levande.

Det jag har glömt att nämna är att det som är ännu farligare än att skylla på andra är att skylla på dig själv. Att leva medvetet samtidigt som du är uppmärksam om dina misslyckanden är bara ett framgångsrikt sätt att leva så länge det inte överväldigar dig eller plågar dig. När dina brister och misslyckanden förvandlas till en skuldkänsla är den självreflekterande människan inte alls mer segerrik än människan som inte kan ta ansvar och människan som skyller på alla andra utom sig själv. Så man kan verkligen säga att balans är det avgörande. Kanske är detta den mest uppenbara indikatorn på att livet faktiskt är lidande, men inte genom förtryck av ett kapitalistiskt samhälle, det vill säga så som det marxistiska argumentet uttrycker, tvärtom är livets lidande att undvika det inre eller anförtroende till att anamma den subjektiva sanningen. Den subjektiva sanningen är det essentiella som bör omfamnas.

Slutligen efter att ha tagit inspiration från Imagine Dragons nya album Mercury - Act 1 och deras nya låt It's Ok kan vi avsluta dagens blogg. Definitionen av "mercurial" (svenska: livlig) av Oxford Languages ​​är någon som utsätts för plötsliga eller oförutsägbara förändringar av humör eller sinne. Man kan ha ett så-kallat livligt temperament. It's Ok börjar med en avgörande bemärkelse för det självskadande beteendet att frukta att tala. Överväldigad av ångest och osäkerhet som finns i henne ("she" i lyriken) vänder hon sig utåt för att skylla och besvärligt undanhåller hon tårar när hon viskar: "ingen hör mig".

Verse I:

She could always hear every word they say

Everybody walks like they just know the way

Every single day holding back the tears

She'd never say a word 'cause there's nobody that hears

Allting är perfekt sammanfattat i enkel form, men ändå så slående i refrängen:

It's okay to be not okay

It's just fine to be out of your mind

Breathe in deep, just a day at a time

'Cause it's okay to be out of your mind, mind

It's Ok - Spotify

Jag är förresten inte sponsorerad på något sätt men det finns tre andra låtar på albumet som är aktuella och relaterar till dagens blogg fantastiskt, det vill säga My Life, #1, och Easy Come Easy Go.

I grund och botten försöker jag meddela dig att det är OK att inte vara OK, men låt det inte stoppa dig. Låt aldrig någon tysta dig, inte ens dig själv. Å ena sidan måste du ta ansvar, du kan inte förvänta dig att någon annan ska tala för dig, och å andra sidan kan du varken låta dig absorberas av självcentrism eller låta andras inflytande bli ett beroende i stället för din inneboende mod att tala vad du tänker på.

"Kära vännen min, omfamna din subjektivitet."

Oliver Kuivasto, O.K