Första tesen om existentialistiska mannen Del 1/3
- Oliver Kuivasto
En liten visa för mannen som lite humör äger i sin strypa.
Huruvida en man kan se
måste däröver finnas ingenting
förutom allt han bör överge
för att nå sin förändring
Icke kan han heller påstå
ha nått någonting utan att ge sig till
utforskning av livet och hens existens i grå
Efter allt var det inte så den evige vill
Hädanefter bör hen slutföra sig
I att ingen annan kan avbilda saker för hen
Sist och slutligen är existensen i dig lik mig
så långt subjektivt som en man inte kan bryta ner med sina bara händer femtio kilos sten
Inledning
Varifrån kommer det sig att den intellektuella människan inte kan härvid sluta tänka? Vad kan beröra, besitta och äga manets själ fullständigt? I allt detta är enda slutgiltiga förklaringen att mannen är ”den existentialistiska mannen”. Mera ord har jag inte för detta stycke. Njut av ingenting!
Meningslösa livet
1900-talet existentialist och existentialismens huvudfigur Jean-Paul Sartre uttrycker livets perspektiv och meningslöshet enligt följande i sitt mästerverk:
“Man is condemned to be free; because once thrown into the world, he is responsible for everything he does. It is up to you to give [life] a meaning.”
Tänk dig vilket hån det var ifall du aldrig kunde skildra dig från verkligheten. Tänk dig att du levde som en av många. En av de hundratals grisar i slakteriet, en av de miljontals ynkliga insekter med en levnadstid av högst några veckor, en av de miljarder växter som väntar sig bli fällda av den giriga människorasen, eller en av oändliga atomerna som vetenskapen påstår vara våra byggstenar. Oj hur patetiskt. Ack, detta är inte vad människans liv är värd. Vi människor utifrån vår födelse är värda mindre än grisarna i slakteriet, ynkliga insekterna, eller träden, eller atomerna. Ack kära läsare, du hörde precis rätt. Faktumet är att vi inte är värda alls vid våran födelse; vi är värda ingenting. Vi är absolut ingenting, vår existens befinner inte i oss vid vår födelse. En filosofisk man kunde gå så långt att påstå att vi helt enkelt är Tabula Rasa från vår födelse. Låt oss inte dra slutsatsen om att vår kunskap härleder enbart från empiriska metoder såsom empiristen John Locke kom fram till med koncepten Tabula Rasa. Istället låt oss följa frågeställningen Aristoteles presenterade inför oss gällande människans psyke.
“…när vi sa att förståndet på sätt och viss är vad som helst som är tänkbart, men det är faktiskt ingenting förrän det har tänkt?” [1] – Om själen, Aristoteles[i]
Med dessa ord låt oss formulera vår tankegång och utreda frågan; Vad är livet, och hur kom det sig att den är meningslös?
För att komma i gång med forskning låt oss först se på verkligheten på både en monist- och dualistperspektiv. Den första nivån eller den enda (för en monisttolkning av världen) är den fysiska verkligheten eller den materiella världen. Alltså allting som kan gås så långt som möjligt till att beskrivas som materia, alltså substanser. För Aristoteles var en boll precis en boll i sin essens och inget annat. I fall bollen var inte längre rund hade den förlorat sin egenskap eller karaktär och då var bollen inte längre i sin essens en boll. Detta kan kopplas ihop med ”det goda”, eftersom en boll som har sin essens är alltid god för sitt syfte, medan bollen som förlorat sitt syfte är inte längre ”en god boll”. För en monist eller materialist var även vår tanke om bollen, d.v.s. vårt medvetande om bollens existens del av verkligheten som har en grund i antingen en a priori av all materias uppkomst eller att helt enkelt existerar substans som verkligheten oberoende av människan. En idealist eller dualist skulle istället separera själva tanken eller idén av bollen från dess essens. Nuförtiden brukas en ytterligare dimension av verklighet räknas upp, d.v.s. en social eller samhällelig dimension, d.v.s. människans samverkan och interaktioner med andra.
För att kunna fatta skillnaden mellan dessa olika uppfattningar om verklighetens natur och undvika allt för lång metafysisk eller ontologisk predikan, och för att kunna besvara frågan om meningslösa livets uppkomst, låt oss undersöka människan som en verklighetsfigur. Låt oss indela människan i två. För det första kroppen; vår materiella besittning, och för det andra psyket; vår inre medlare, förnuftets källa, omdömescentrum. Vad är sambandet med dessa två indelade delar? Är det någonting annat en att de båda befinner sig inne i människan och är dessutom självständiga från någon annan människas kropp eller själ. Faktumet är att det inte berör våra frågor om vi tar en monist- eller dualistperspektiv på psyket och kroppens relation med varandra. Snarare vad som bör intrigera och starkt orsaka fascinering för vi nyfikna humanister är kunskapen att vår kropp och psyke är oberoende av andras kropp och psyke. Kanske det är enklare att föreställas genom en dialog lik sådan som Platon använder sig av i Staten[2]. Låt oss föreställa att Sartre har en konversation med Gud, låter rimligt visst 😉.[3]
- Är det kroppen eller psyket som styr vår tolkning av världen? frågar Gud med en ton av respekt.
- Kroppen är endast vår upplevelse av rationell tolkning och vårt redskap att känna världen enligt vår tolkning. Psyket är centrumet för vår uppfattning av världen. Ack, hur har det här någon betydelse, frågar Sartre.
- Är vårt psyke beroende av någon helhet?
- Absolut inte. Vi alla upplever visst världen olikt. Vi är oberoende och subjektiva väsen.
- Hur förklarar du sociala normer, vänskap och vårt medtykliga agerande med andra människor?
- Människan ljuger för sig själv. Det är en av de värsta synder. Att undvika att ta ansvar för våra egna liv är exakt varför vi försöker klumpa oss in i andras liv och följa andras världsuppfattningar och råd inför livet.
- Finns det då en objektiv verklighet?
- Omöjligt, ifall människan är en subjektiv varelse och erkänns känna, uppleva, tänka och tolka allting subjektivt då kan inte verkligheten heller vara en, utan är subjektiv, alltså olik för varje människa.
Det enda vi kan vara överens om är att livet är meningslöst. Detta är definitivt en av de största av livets paradoxer. Med att vi fattar livet som subjektivt motstår vi helt enkelt tanken om att livet är för alla (objektivt) meningslöst, men med att vi fattar att livet är icke-objektivt kommer vi fram till sanningen att livet inte kan huruvida ha en universell mening, alltså livet är meningslöst. Simplificerat existerar inte det så kallade ”livets mening”, men egentligen existerar den, bara inte i sin essens, alltså vi bör finna den först.
O.K
[1] beklagar för grymma översättningen av citaten, men hoppas poängen med Aristoteles påpekning är klar åt läsaren. Se ”endnotes” för citaten på engelska.
[2] berömda Sokrates dialogen.
[3] visst fattar en ateist lite sarkasm.
[i] “…when we said that mind is in a sense potentially whatever is thinkable, though actually it is nothing until it has thought?” - De Anima, Aristotle