Första tesen om existentialistiska mannen Del 3/3 - Oliver Kuivasto
Vi har kommit så långt att vi har lyckats presentera två stycken argument för varför mannen är existentialistiska mannen och hur den existentialistiska mannen är precis som den ordinära människan. I 1:a argumentet presenterades att även den existentialistiska mannen har hopp och i 2:a argumentet konkluderade Del 2/3 att existentialistiska mannen är medveten om det goda och vet vad det goda är. Den ordinära människan vet också vad det goda är, men hen är inte någorlunda nära att vara medveten av sin natur eller varför hen sist och slutligen bör vara den existentialistiska mannen. Vi har redan genomgått människans ångest om döden (argument 1.) och ångest om livet (argument 2.) som belyser att människan måste vara den existentialistiska mannen, eller snarare bör vara den existentialistiska mannen. Det återstår att förklara varför människan har hittills varit endast halvvägs medveten om de två nämnda ångesten och varför hen inte har gjort någonting åt dessa smärtor, varför vi försöker gömma oss bakom andra för att överkomma dystra sanningen om livet, och värst av allt, varför har vi begått det värsta synden, det värsta självförräderiet mot oss själva genom att vilselett följt den så kallade heliga, övermänskliga, gudomliga, det vill säga Gud. Dags att presentera tre ytterligare argument. Låter roligt och vilt, visst?
III. Tredje argumentet
Half of a Man, Half of a Soul
I am floating in these cosmic clouds
with half of my soul in my hands.
Hope there yet is,
that I could be just about whatever I want to be.
So, let's be whatever we see fit.
I am dancing around the misty dreams
of lost thoughts and memories.
Right down where-
a man can recognize the glare in the air
So, let's show some wit.
I am close to bleeding away
from every' thing that matters to this day
But unlike tomorrow the pain awaits me ever since,
I found my place as the destined prince.
And I know there are only lost men in the grave of a pit.
So, let's be holy, a whole soul.
Oj Gud, jag missade dikterna. Jag har längtat efter denna stund. Tack för att du låtit poeten tala. Oj hur ljuvligt. Ack, men vad som ingalunda ljuvligt är, är att vi är halvvägs, endast halvvägs medvetna. Eller snarare den ordinära människan. Du bör ta mitt ord för vad det är. Det här är den sanna naturen, även om du gärna vill förneka dess existens. Jag svarar: Omöjligt! Strunt! Löjligt! Du är i smärta, märker du inte detta? Oj, livet måste verkligen vara misär för dig. Nu bör du tvivla. Eller bör du? Vad bör du, eller vad bör människan göra överhuvudtaget? Var det inte en subjektiv varelse som vi kategoriserade människan till? Var inte detta hur ty vi indelade hen även om det grymt lät?
Det finns en man som kan nå med sånglyriker till nivån av poeten. Det är ingen annan än Bob Dylan. Nu bör "wannabe" filosofen erkänna något. Även han frånvarar sig ibland från sin plikt att acceptera sin sanna natur som den subjektiva varelsen. Nämligen har även hen idoler. Nu gäller det inte att ty värdera om det är rätt eller fel att ha idoler eller idolisera. Ack, det skulle vara säkert en nödvändig utredning i framtiden. Men ja, tillbaka i nutiden ska en av de bästa sång lyriker presenteras inför publiken. För värdighetens skull borde väl man lyssna till låten. Låten är I Shall Be Released.
Lyriken är så simpel, men ändå mångdimensionell och djupt meningsfull (subjektivt tänkt!). Ett sant mästerverk.
They say ev'rything can be replaced, Yet ev'ry distance is not near. So I remember ev'ry face Of ev'ry man who put me here. I see my light come shining From the west unto the east. Any day now, any day now, I shall be released.
They say ev'ry man needs protection, They say ev'ry man must fall. Yet I swear I see my reflection Some place so high above this wall. I see my light come shining From the west unto the east. Any day now, any day now, I shall be released.
Standing next to me in this lonely crowd, Is a man who swears he's not to blame. All day long I hear him shout so loud, Crying out that he was framed. I see my light come shining From the west unto the east. Any day now, any day now, I shall be released.1
Dylan är känd för sin mystisk och poetisk stylad lyrik. Det är någonting som imponerar återigen även den mest erfarna Dylan lyssnaren, kritiken eller beundraren. Vad som gör I Shall Be Released speciell och betydelsefull är dess koppling till följande argument som bör presenteras. Låt oss forska noggrannare lyriken. Låten brukas kallas för Dylans "fängelsesång". Det är ingen överraskning med tanke på symboliserande ordvalen i låten och själva titeln. Titeln skulle översättas till ungefär Jag skall bli frisläppt. Men frågor den ger efter sig är åtminstone ett halvt dussin (i sina abstrakta former). När? Var? Hur? Varför? Från vad? Till vad? - Och såklart den mest ursprungliga filosofiska utredningsmetoden: vad är det att vara eller bli "frisläppt"?
Nu har vi väl redan uppfattat att det handlar om att vara fängslad. Det är av det minsta betydelse var "hen" är fängslad. Vi kan väl våga anta att det är en man som reflekterar över sin situation:
"They say ev'ry man needs protection, they say ev'ry man must fall."
Det här är lik den ordinära mannen som reflekterar över om han borde och om han skall vara den existentialistiska mannen. Mannen tvivlar och ifrågasätter verkligheten i låtens tre verser. Är det inte så här? Är det inte så här som de säger att det är? Men sedan svarar mannen hur han i själva verket upplever detta (i fängelset).
"Yet I swear I see my reflection
Some place so high above this wall."
Här kunde lyftas upp möjligheten att han inte är fysiskt fängslad utan i mentala/psykiska kedjor. Själva refrängen går in på vad mannen anser som sanningen.
"I see my light come shining From the west unto the east. Any day now, any day now, I shall be released."
Låter inte det här mycket bekant. Han är medveten om sitt "ljus"2 så mycket att han till och med ser det och vet dessutom varifrån det kommer; från väst till öst. Han vet också att det kommer att ske vilken som helst dag nu. Det är nära. Ögonblicket då han blir frisläpp från vad som helst som det här helvetet månne är. Var det inte så att vi konkluderade förra gången att den existentialistiska mannen har hopp (ljus) och vet det goda (mannen vet att även han ska slutligen bli frisläppt). Tyvärr är det här endast halva sanningen eftersom mannen är endast halvvägs medveten. Men jäkla, vad är det här att vara "halvvägs medveten"? Jag borde väl förklara.
Mannen vet att han ska bli frisläppt, men vet inte när han ska bli frisläppt. Mannen är medveten att han ska frisläppas, men inte "varför". Mannen ser ljuset, men vet inte hur ljuset frisläpper honom. Mannen är halvvägsmedveten.
Sanningen är, så som existentialistiska mannen vet, att endast han själv kan fängsla sig. Jag ber dig strunta i fysiska begränsningar och fängslande föremål och objekt. Efter allt är kedjor bara kedjor. Men människan är en levande varelse. Hen vet. Hen tänker. Och imponerar dag efter dag. Och hen är definitivt den subjektiva varelsen. Hens individualitet är det verkligen imponerande. Så sanningen är att hen beslutar när hen är fängslad. Hen beslutar också när hen frisläpps eftersom hen är den enda som har kunnat verkligen fängsla hen. Löjligt kan du väl påpeka. Ack, du har rätt. Men sanningen är ändå denna: Beslut kan du inte göra för någon annan. Val kan du på samma sätt inte heller göra för någon annan. Utreda för någon annans skull leder inte till framsteg för den "någon andra". Det finns ingen annan förklaring än en ytterligt ångest-skapande fördömelse som vi har ställts inför. Det är vår fria vilja, eller frihet. Så som den ordinära mannen och precis som den ordinära människan är den existentialistiska mannen fri på grund av sin vilja. Oj, ännu en mera dödsdömd egenskap hen ställs inför. Räcker det inte med hur smärtsamt liv, mannen har redan givits? Behöver mannen även klara sig med en överdriven mängd av frihet?
Människan döms vara fri; för när han väl kastats ut i världen är han ansvarig för allt han gör. Det är upp till dig att ge [livet] en mening. ” – Jean-Paul Sartre
IV. Fjärde Argumentet
De mäktiga skådespelarna för livet, det meningslösa livet:
Pink, Mac, Queen, Jane, och Floyd
Scen 13 "den där Floyds förtvivlan blev Pinks":
[Jane, Mac, Floyd och Queen var alla gamla bekanta och ordnade ett möte i Pinks Bar för att minnas de "good old days"]
Mac: Jäkla, Jäkla, var är min cigarr?
Queen: Int' igen dåre!
Jane: kom igen grabbar och Queen. Nu är det dags att fira livet.
Floyd: Dystra livet. Helvetet.
Jane: Du borde öva på att kassera din pessimism Floyd.
Floyd: Givetvis miss "världen är god och älskar oss alla"
Jane: Nu räcker det Floyd! Varför måste du alltid tjata? Är ingenting tillräckligt för dig? Du ber inte men inte heller förkastar du Gud? Du varken lever eller lever inte? Du önskar ingenting men samtidigt förväntar du någonting? Vad vill du egentligen?
Floyd: Du kunde ha bara sagt "förtvivlan äger dig Floyd". Hej, låt oss spela "beskriv Floyds attityd inför livet".
Jane: eländig
Queen: Idiot
Mac: Hopplös
Jane: Bedrövlig! Trist och dyster.
Queen: Desperat
Jane: Nerbruten och ursinnig.
Mac: Rädd
Queen: Oroad
Jane: Ångest och plåga
Mac: Smärta
Jane: Vånda
Queen: Misär
Floyd: I alla fall kan jag erkänna att mitt liv saknar någonting, alltså absolut ALLT. Så undviker jag det värsta: självbedrägeri och självförräderi. Jag behöver inte Pink för att vara Floyd.
[Floyds monolog inleds]
Vad om jag skrek "avslöja dig"? Skulle ni inse vad problemet är. Ni dårar! Jag tvivlar, jag hatar, faktiskt brinner jag av ilska, men vad gör ni? Ni brinner inte av någonting! Ni är de verkligen desperata! Kanske jag aldrig kommer över denna förtvivlan och ilskan, men åtminstone är jag medveten om den smärtsamma sanningen om meningslösa livet. Jag är kanske inte den optimisten ni söker efter, eftersom hen inte existerar, men jag är sanningens Messias. Jag är ännu desperat men åtminstone står hoppets portar framför mig. Jag behöver ta ansvar.
[Shine On You Crazy Diamond, Pts. 1-5 inleds]
Vi lever i meningslöshetens slöja. Nämligen söker vi bekvämlighet och betydelsefullhet från andra. Patetiskt! Det är onödigt, icke-effektivt, och slöseri, då vi istället kunde ha hittat vårt egna subjektivitet och insett vad som verkligen krävs för att meningen igen kunde ha betydelse. Ack, vi är så förblindade av världen, andra, ignorans, trovärdighet, täckmanteln av mänsklig intelligens, falska ljuset och nästan ALLT. Varför? Vi behöver inte göra det...
Vi uteslöt möjligheten att meningen kunde med sig själv få betydelse igen. Vi har kommit till tolkning om att meningen måste sakna objektivitet. Vi har uppfattat individualiteten och den yttersta vikten som subjektiva varelsen har. Låt Kierkegaards ord sammanfatta denna sanna förståelsen:
"My reflection on life altogether lacks meaning. I take it some evil spirit put a pair of spectacles on my nose, one glass of which magnifies to an enormous degree, while the other reduces to the same degree. [...]"[3] – Søren Kierkegaard
Detta behöver vara beviset till att vi saknar meningen, eller snarare meningens värde och den objektiva världen. Varför skulle vi annars söka efter nöd, bevis och stöd från andra? Endast den meningslösa söker hopplöst och falskt meningen hos andra. Ifall ordinära människan hade meningen eller meningen var värdefull (vare det objektivt eller subjektivt) skulle hen inte söka efter vad hen inte har från andra utan dela vad hen själv har och fullgöra vad hen vet att vara värdefullt.
Den existentialistiska människan har precis som den ordinära människan ansvar, men i motsats till den vanliga människan är den existentialistiska mannen fullt medveten om detta ansvaret han ställs inför, och ännu bättre vet han precis vad han ska göra med det för att undvika att stanna i kedjorna av förtvivlan, medlidande och vemod.
V. Femte argumentet
Hej Abraham, vad vill du ha som dödspresent? Vill du ha paradiset eller landet av djävulen? Vill du umgås med dina nära eller brottslingarna och dårarna, värsta avskummen som vågat promenera i ovädret? Vill du ha allt du velat eller endast önska att få detta? Vad väljer du?
Abraham: Behöver jag välja?! Som jag ser det finns det endast ett alternativ. Jag väljer livspresenten. Gåvan jag själv skapat. Jag har möt döden och jag är inte mera rädd för den, eftersom jag lever och kommer alltid att leva i paradisen, det är endast frågan om att acceptera det som jag upplever som det verkligen sanna och det enda verkligen meningsfulla.
Varför tror vi på Gud? Skulle det inte vara bättre att låta bli? Varför tror vi inte på Gud? Skulle det inte bara vara bättre att tro, efter allt orsakar det väl ingen skada? Allmänt sagt är det ofta bättre att tro på något än inget. Vi behöver ju bekvämlighet och betydelse, samt mening med allt. Vad skulle vara bättre än att tro på skaparen av allt, mannen bakom allt, mannen som kontrollerar himmelns portar och mannen som älskar oss alla; Gud.
Nietzsche hävdade första gången de berömda orden "God is Dead" i Den Glada Vetenskapen och han utvecklade det senare i Så talade Zarathustra. Tyvärr är det berömda och ett av västerländska filosofins märkvärdigaste tankar förståtts fel flera gånger än mänskligheten bör tillåta. Nämligen har Nietzsche aldrig tytt på att själva Gud är död, för att han visste precis som vi alla andra rationalister, vetenskapsmän[4] och sunt förnuft ägande människor att vi inte kan på något sätt bevisa varken att Gud existerar och inte heller att Gud inte skulle existera, snarare menade Nietzsche att Guds betydelse hade förlorat sitt värde lik hur vi kom till slutsatsen i Andra Argumentet att meningen med vår existens hade förlorat sitt värde. I praktiken menar inte Nietzsche att Gud är död utan att Kristendomen är död till vilket Gud är den främsta symbolen och meningen för. Otroligt kunde Nietzsche uppfatta kristendomens fall redan på 1800-talet då rationaliteten och vetenskapen började visa vägen för västra världen där kristendomen hade härskat som en despot ända sedan romarrikets fall.
Problemet i det här allt är att tron baserar sig på idéer och aldrig på bevis eller sanning (eftersom sanningen skulle påpeka till att "vi vet"). Vi kan tänka oss att kunna lita på en annan människa att behålla en hemlighet, vi kan tänka oss att vår personliga information behålls säkert av myndigheterna och vi kan tänka oss att det finns ett efterliv, men vi kan endast tro sådant, vi kan aldrig bevisa detta.
"Varför är så många existentialister ateister? "
Det är en fråga som ringt smärtsamt i mitt huvud för ett gott tag. Tänk dig så här: ifall du var begränsad hela ditt liv till att vara fängslad inomhus och aldrig tillåten att fara utomhus, ifall tillfället kom att äntligen besöka naturen, skulle du inte göra detta? Ifall du kunde göra om alla misstag och onda dåd skulle du säkert ta denna möjlighet med öppna händer. Då så, låt oss säga att kristendomen har begränsat informationen och möjligheterna i nästan en evighet, skulle du inte åtminstone vilja se vad det här så-kallade ateism betydde? Såklart finns det en viss ignorans, men även mycket genialt syfte bakom detta exempel.
Såklart är ateism en mycket extrem motståndare till kristendomen. Ack, det finns tillfällen även jag känner synd för kyrkan. Värsta av allt är möjligheten för ateister att missbruka existentialistiska mannens rykte genom att få folk att hålla det som endast ett svagt ateistiskt argument. Ack, de har det alldeles fel. Nämligen ser existentialistiska mannen den existentialistiska möjligheten med valet. Kanske det är såsom Sartre påpekade människans fördömelse eller som existentialismens fader Kierkegaard berömt ställde framför oss i Antingen–eller:
"Skulle jag önska mig något, så skulle jag inte önska mig rikedom eller makt, utan möjlighetens lidelse, det öga som evigt ungt och evigt brinnande överallt ser möjligheten." – Søren Kierkegaard
Om du nu önskar att hitta en medelväg gällande förhållandet till Gud kan du väl följa Teistens Argument, någonting som Kierkegaard beskrev omedvetet. Dock studerade dansken teologi och i största grad var han från sin faders påverkan en gudsman, men Kierkegaard var även berömt kritiserande (kritisk) gång på gång mot danska folkkyrkan och emellanåt hela kristendomen. Han kallade bland annat kristna för lata och glömska av sin kristna bakgrund. De behövdes väckas från denna lättja. Kierkegaards livsverk fokuserade mycket på hur då den redan uppskattade "subjektiva varelsens" förhållande till Gud, och vad som följde denna som bör vara en subjektiv sanning. Kierkegaard förstod även att det var en extremt svår och krävande uppgift för mannen att återigen förplikta sig till kristendomen, men även svårigheten för mannen att söka sig utöver kristendomen, utöver det säkra och utöver ordningen.
"What does the task look like in everyday life, for I continually have my favorite theme in mind: whether everything is indeed all right with the craving of our theocentric nineteenth century to go beyond Christianity, the craving to speculate, the craving for continued development, the craving for a new religion or for the abolition of Christianity. As for my own insignificant person, the reader will please recall that I am the one who finds the issue and the task so very difficult, which seems to suggest that I have not carried it out, I, who do not even pretend to be a Christian by going beyond it. But it is always something to point out that it is difficult, even if it is done, as it is here, only in an upbuilding divertissement, which is carried out essentially with the aid of a spy whom I have go out among people on weekdays, and with the support of a few dilettantes who against their will come to join in the game." – Søren Kierkegaard, Concluding Unscientific Postscript
Kierkegaards teologi eller snarare filosofi (även om han inte själv hade erkänt det att vara) skulle bygga på möjligheten än hur besvärlig det mår vara. Precis så är besvärliga möjligheten eller valet vad än vi önskar kalla det kärnan för Teistens argument. Teisten kan uttala sig enligt följande: i. grunder är att vi behöver acceptera och erkänna Guds existens som en möjlighet; inte den religiösa eller sekulära, utan möjligheten och även tvingas att acceptera skaparen för allt, ursprungliga orsaken, kärnan för kausaliteten och följderna, och uppkomsten av allt liv, ii. men lyckligtvis vet teisten att varken påtvinga icke-troende eller att förolämpa de troende och iii. det verkligen gudomligt sekulära hittar hen den medvetna sanningen om valet.
Som ordinära människan, precis som ordinära människan har den existentialistiska mannen ett val. Han kan tro eller inte tro på någonting, men även avstå från att tro eller från att ge sin åsikt. På grund av vår möjlighet till ett val bör vi ägna vår eviga tacksamhet till vår dömda och ångest skapande natur att vara fria. Dessutom är den existentialistiska människan medveten om valet och så måste också den ordinära människan vara (även om det endast är halvvägs medvetet), eftersom ordinära människan (DU!) har möjligheten att välja att tro på den existentialistiska mannens natur och ditt behov att vara hen. Du vill efter allt ha betydelse och värde, det verkliga, i ditt liv? Eller hur? Nu krossar jag visst min troende för en av de märkvärdigaste filosoferna Kierkegaard genom att ange till att vad som gäller är inte Antingen-eller, utan Antingen-eller-eller inte.
Postskriptum
“What though the radiance which was once so bright
Be now for ever taken from my sight,
Though nothing can bring back the hour
Of splendour in the grass, of glory in the flower;
We will grieve not, rather find
Strength in what remains behind;
In the primal sympathy
Which having been must ever be;
In the soothing thoughts that spring
Out of human suffering;
In the faith that looks through death,
In years that bring the philosophic mind.” [5]
– William Wordsworth
Dessa fem värdiga, dock mycket bristfälliga argument tjänar sitt farväl. Ytterligare är en genomgång nödvändig vågar jag påstå. Det finns inga bättre ord för att beskriva Första argumentet än William Wordsworths dikt Splendour in the Grass från Ode to Intimations of Immortality. Vår oundviklig och dyster öde är att vi alla dör slutligen, men ändå står ingen i vägen för individen att öppna sig till ljuset och omfamna det. "Radiance", alltså strålglansen befinner sig i subjektiva varelsen om hen ägnar sig till sin sanna natur och därmed blir från den ordinära människan som är halvvägs medveten till den existentialistiska mannen som är fullständigt medveten. Det här förblir framställd i individens frihet och vilja som föreställts i Tredje argumentet.
Det Andra argumentet redogjorde den gemensamma naturen för den existentialistiska och ordinära människan att veta vad det goda är och innebär. Medan det Fjärde argumentet belyste behovet av att ta ansvar för att skilja sin individualitet från ett falskt behov att söka meningen bland andra individer. Slutligen illustrerade det Femte argumentet på både möjligheten och valet. Vi kan med vårt hopp, medvetenhet om det goda, fria vilja och ansvar välja att tro eller inte tro, eller avstå från att tro. Absolut samma gäller dig läsare: du kan tro på Första tesen om den existentialistiska mannen, eller tro inte, eller låta bli från att tro eller från att tro inte. Men eftersom du har kommit så här långt vore det inte värdefullt att tillbringa dina dagar du har kvar medveten om den sanna naturen? Efter allt har ingen så många dagar kvar? Efter allt har alla dagar kvar? Kanske en del under jorden? Vem vet? Gud? Schysst!
Vi kan sammanfatta enligt följande:
Livet går förlorat för den förlorade, men det finns inte heller liv för den falskt levande, endast för den som ser det förlorade livet; en möjlighet att lösa det reser sig från askan och blomstrar en vår som flyger högre än människan någonsin har sett tidigare. - O.K
PS. PS.
Oj, hur dum jag varit! Jag har nästan endast berättat dig kära läsare vad ordinära och existentialistiska mannen har gemensamt, och varför existentialistiska mannen är åtminstone inte värre än ordinära människan, men jag har totalt utelämnat bort varför existentialistiska mannen är överlägset bättre och vad som gör hen till någonting alla människor bör vara och ha målet att vara (Oj kära läsare jag ber dig att förlåta mig). Tyvärr är det här förklaringen (utredningen) menat för en annan dag, för nästa gång.
Ack, jag har fått min syn tillbaka. Igår var gräset brunt, idag ser jag att gräset är grönt. Och nu vet jag att jag måste se gräset som grönt även varje "imorgon", samt varje stund av varje "idag". God natt! Hopp om att du vaknar som den existentialistiska mannen finns alltid, även om chansen är minimal. Givetvis är vägen din! - O.K
Oliver Kuivasto, O.K
https://www.musixmatch.com/lyrics/Bob-Dylan/I-Shall-Be-Released
typiskt metafor för hopp.
från Antingen-eller, Del 1, Diapsalmata, p.46
Nietzsche om rationalitet och vetenskap: https://philosophy-science-humanities-controversies.com/listview-details.php?id=468412&a=$a&first_name=Friedrich&author=Nietzsche&concept=Rationality
Mer information om https://cvirginia.wordpress.com/2008/07/22/ode-to-intimations-of-immortality