Första tesen om existentialistiska mannen Del 2/3 - Oliver Kuivasto
Inga visor denna gång. Låt poeten vila och det är dags att uppmana "wannabe" filosofen. Låt berättelsen flöda:
En vis man sa till mig en gång i parken; ”vad är livet än ett enda elände.” Följ Nietzsches visa ord om att då du vet ”varför” kan du stå inför vad som helst ”hur”’. Så sa den visa mannen.
Mitt öde påpekade i flera år till inget annat än olycka. Det kändes som min kropp gav allt medan i gengäld fick jag ingenting. Endast smärta, misär och desperado.
Jag frågade Gud, men inget svar. Jag ifrågasatt Gud, inget svar. Jag hatade världen, ingalunda förändring. Jag försökte älska världen, endast mera smärta, misär och desperado erbjöd denna alternativ. Vad mera bör en man försöka?
Till sist frågade jag: "vad ifall jag inte har någon ”varför” inför livet, alltså orsak att leva. Vad om jag befinner mig i meningslöshetens slöja. Och så omformade jag de visa orden till mina egna. ”Ifall jag accepterar min befinnande i meningslöshetens slöja, kan jag lika väl forma mitt öde till vad än jag vill. Äntligen när jag anlänt till tron om min individualitet, min subjektivitet och min fria vilja, och befriat mig från okunnigheten om verkligheten kan jag slutligen ha mitt ”varför” och då kan ingenting stoppa mig, än hur stor ”hur” fråga det var och är.”
O.K
Ordet ”nihilism” orsakar otroligt mycket bekymmer, hat, nervositet och förbitterhet bland folk till och med då de endast hör ordet nämnas. Bekanta repliker som följt har bland annat försökt skada personens moral och omdöme med att påpeka att hen är irrationell, dum, osaklig eller oetiskt. Dessutom handlar ytterligare anklagelser på den så kallade ”nihilistens” personlighet, att hen skulle vara ond, pessimist, negativ, förnekande, icke-troende, ateist, förkastande, vägrande och skeptisk. Ack, var inte detta demokratiska samhälle grundad för att göra tillgängligt till alla att uttrycka och tänka sig fritt. Varifrån kommer då dessa attacker? Jag försöker inte förneka här nihilismens klara brister, men vi kan ju ändå lära oss vad det innebär. Visst?
Det här är ett ämne som vi inte kan direkt undersöka med ett positivt ändamål från en normativ filosofiskt perspektiv, så låt oss istället undersöka detta fenomen och vad nihilism egentligen är med en betoning på en pragmatisk synvinkel. Det är väl realisten som är gyllene medelvägen för optimisten och pessimisten. Visst?
Visa mannen sa i en dröm, låt inte livet styra dig. Istället ta själv initiativet och styr livet hur du anser det bäst. Såklart med första ögonblick lät det här löjligt och moraliserande, men med mera ingående tänkande kom jag fram till slutsatsen; detta måste vara sanningen. Då frågade jag mig själv: var allting jag lärt och förstått före detta bara en enda lögn och existerade inget före detta? Ack, nu har vi visst en svår nöt att knäcka.
Låt oss undersöka ifall det är möjligt att en måttlig och nihilist man kan existera i en och samma själ. Filosofiskt anses en nihilist vara någon som förnekar all existens, en objektivitet för världen, våra värden och vår förnufts makt. Praktiskt sagt är en nihilist någon som fattar eller tycker att världen är meningslös, alltså saknar en objektivitet. Den här tanken är det som orsakar massvis med bekymmer hos människor. Faktiskt anser de flesta nihilistiska filosofer att objektivitetens saknande och världens och vår meningslöshet som en fördel, d.v.s. har vi en chans att skapa en mening för allt, för oss själva i viss mån. Nihilismen menar inte att ingenting har värde eller mening, utan att alla värden är subjektiva. Vad måttliga eller måttfullhetliga (lat. temperantia) människor är enligt Aristoteles[1] är människor som är i medelvägen av att inte ge sig till för mycket kroppsliga nöjen att man blir bortskämd, men samtidigt undvika att begränsa sig från nöje helt och hållet för att undvika att råka i en situation då man är nästan okänslig för allt[i]. Traditionellt skulle vi antyda till att en god människa skulle kunna njuta av livet utan att ge sig till för mycket njutning och själviskhet, och utan att ge sig inför allt för mycket smärta och osjälviskhet. Nu är vi igen vid en återvändsgränd. Det här är extremt normativt tänkande, eftersom vi inte i verkligheten kan veta hurdan en ”måttlig” och ”nihilist” person skulle vara. Vi kan endast besvara hur hen bör vara.
Undersökningen hade kluriga målet att lista ut ifall en moderat nihilist kunde existera. Resultatet var såklart motstridig och nihilism fortsätter att ha i dagsläget en sorts tabu. Nu ärade läsare, själva tesen handlade ju inte om den nihilistiska eller måttfulla mannen, utan den existentiella mannen. Så hur hör nihilistiska vyn ihop med existentialistisk filosofi. Meningslöshet kommer fram i existentialismen med livets absurditet. Hur kan vi vara säkra att saker är precis så här? Varför undviker vi tanken om vår döende? Varför hittar vi inte oss själva i absurda världen, utan följer världens normer och försöker anpassa oss in i ett fängslande samhälle? Varför är vi så omedvetna om vår ångest om livet? Och så ock döden?
Före vi kan presentera argumenten för att mannen är existentialist behöver vi genomgå kontexten med begreppsskillnaderna mellan existentialism och existentialistisk filosofi. Låt oss följa en urskiljning om att existentialism är snarare rörelsen som följde av Sartres popularitet under 1940-talet då med hjälp av romaner, skådespel och dylikt då existentialism blev ”popkultur”. Medan till existentialistisk filosofi kan räknas all filosofi som fokuserar på människan som individ, subjektiv varelse, och friväsende. Hit kan räknas allt från Nietzsches nihilistiska utredningar till Kierkegaards teori om ångest och livets tre steg, och från Heideggers fenomenologi och hermeneutik till Dostojevskij existentialistisk litteratur. Något som de flesta av filosoferna som rört området om människans existens har gemensamt är utredningen om subjektiv-objektivitet (vilket denna tes har redan genomgått, dock alldeles för hastigt i del 1/3), människans varande i ett meningslöst mode, och ångest om livet eller snarare kunskapen om vårt eventuella dödsfall.
För att framställa verkligen tankarna inför kritik, bedömande och slutledning bör argument presenteras först. I denna tes kommer fem, eller fyra, hur än en vill tolka dem, argument presenteras om varför mannen är existentialist. Avsikten med denna tes är inte att presentera motargument och brister med existentialistiska tankar, utan belysa vad det innebär, och visa en huruvida så objektiv som möjligt bild av existentialistiska mannen. Låt oss lämna motsägelserna för en annan dag.
I. Första Argumentet
Första paradoxen människan ställs inför är vårt medvetande om våran slutlig bortgång från världen, vår död. Motsägelsen i detta är vår fria vilja. Hur en vi skulle omforma tanken, medvetandet och i de mest dramatiska och akuta fall; vårt beteende – kommer vi slutligen att dö. Det finns ingenting att undvika denna minst deprimerande tanken. Denna paradox presenteras utmärkt i Kierkegaards citat från mästerverket Antingen-eller: Ett livsfragment.
“I see it all perfectly; there are two possible situations – one can either do this or that. My honest opinion and my friendly advice is this: do it or do not do it – you will regret both.”
Översatt till svenska låter det ungefär så här:
”Jag ser allt det solklart. Det finns två möjliga alternativ – man kan antingen göra det eller det andra (att låta bli att göra det). Min ärliga åsikt och mitt vänliga råd är detta: gör det eller gör det inte – oavsett kommer du att ångra båda.”
Enkelt fattat vill Kierkegaard presentera sanningen om att vad vi än gör kommer vi att känna ångest av detta. Det här kan vi lik koppla till tanken om döden. Oavsett vad vi gör, vad vi bör göra; oavsett vad vi inte gör, eller vad vi bör inte göra, befinner vi vid sanningen: slutligen dör vi alla. Det här är det enda medvetna ödet människan har. Detta motstrider perfekt med tidigare orden som belyste denna tes. Ifall det finns ett öde alla människor har, alltså döden, visst finns det då en universell mening, en objektivitet. Nu kunde det besvaras att döden är en subjektiv erfarenhet, men det vet vi faktiskt, och det här är inte det vackra som behöver en (moraliskt) väktande skyddsängel. Ack, faktiskt finns det inget vackert med döden – förutom vårt sadistiska medvetande om det. Såklart. Kanske det här är den eviga plågan som Gud bildade för oss. Kanske Gud har begått synd. Istället för att visa oss vår mening har han gett oss girighet, bekymmer och förtvivlan, med kunskapen om vår dödlighet och ångest om döden. Men det här är det största ”kanske”, ”om, ”ifall”, frågan som mänskligheten har slutligen presenterats inför.
Kluriga mannen skulle ta fram i denna återvändsgränd, ämnet ur en biologisk synpunkt. Döden är visst bara en del av vår process i livet. Lik vår födelse och tidiga månader och år då vi förvandlas från spädbarn till en växande individ, hur vår sexualitet och identitet börjar formas vid puberteten, och hur vår hjärna fortsätter att växa framöver 25-års ålder och hur den fortsätter att utveckla och omforma sig med egenskapen av plasticitet hela resten av människans liv. Dock skulle en intellektuell person erkänna att hen inte är expert inom alla områden, och då skulle den mera filosofi orienterade personen undvika att ta upp biologiska eller psykologiska stödargument och synpunkter. Förutom detta skulle en verkligen vis människa undvika helt och hållet att försöka försvara eller attackera motsägelser som formats av hens motsägelser och som hen precis sa att skulle inte tillhöra till tesen. Vem kan denna korkskallen vara? Låt oss (för tillfället) undvika att besvara ifall livet i alla fall då innehåller någorlunda objektivitet och istället forska djupare in i vårt tankesätt om ångest inför döden och inför livet.
När vi har rett ut att ångest om döden framgår även i tanken om livet kan vi utgå från att livet är meningslöst. För att en man som känner ångest av livet kan väl inte njuta av livet samtidigt. Eller kan hen? Vad ifall hen gömmer sig bakom verkligheten och försöker att frånvara sig från ångesten om döden genom att vara någonting hen i verkligheten inte är. Vad ska vi göra med denna kunskap? Väl det är dags att forma en dialog – igen.
Vad kan en man – eller låt oss egentligen erkänna även kvinnan (som är existentialistisk) gömma sig bakom?
Pessimisten skulle svara estetik. Tron om vackerhet och det vackra i världen – och alla. Förnekandet av människans eller naturens onda sida.
Optimisten skulle svara det otäcka, smärtsamma och grymma. Förnekandet av det vackra och dess existens eller essens i vår värld.
Medan realisten skulle svara ”sin egen natur”. Vare mannen ond eller inte. Vare kvinnan vacker eller inte. Så oundvikligt kommer de gömma sin verkliga natur. Sina svagheter. En ytligt stark man vill högst sannolikt inte visa att han i verkligheten är även mycket känslosam. Medan en ytligt mycket feminine egenskaper speglande kvinnan vill inte visa hennes döljda sida; behovet av att vara i kontroll av allting i sitt liv.
Experten skulle svara till realisten enligt följande: det märks med att människor så kallat gömmer sina trauman och starka (oftast negativa) känslor skapande händelser under mattan.
Nu kommer djävulens advokat med i diskussionen och börjar sin monolog. Hur i helvete har du igen hamnat på villospår? Pessimisten är ju själva djävulen. Optimisten är ju själva Gud han själv. Realisten är ju människan som befinner sin mening (dock oftast omedvetet) eller ljuger för sig själv och är i verkligheten precis den paradoxala människan som säger motsatt än vad hen är. I verkligheten är realisten den ultimata ”sin egen verklighetens natur döljare”, skillnaden är att hen är smart och gömmer sig med sina ord och lögner. Hen är då sist och slutligen mest till fara för sig själv. Och låt oss inte gå så långt till att beskriva det ultimata självförräderiet som experten med sina lustiga illusioner...
[Konversationen avbryts]
Vad kan vi då ta till reda gällande denna medvetenhet om vår ångest om döden? Oj, hur jag önskade svaret var enkelt. Men för helvete tappra upp dig ny och visa styrka, och kamma ditt hår för att visa din naturliga estetik och berömmelse inför världen. Var inte de här våra illusioner? De mest ytliga. Gällande själva döden, det vill vi ju såklart inte tala om. Tanken kommer endast då den tvingas på oss. Egentligen är vårt hela liv en täckmantel för det oundvikliga. Ack, hur patetiskt livet måste vara. Låt mig fråga: vad skulle nihilisten göra här? Hen skulle väl fatta tydligt att för att alla värden verkligen formas upp individuellt, alltså de är subjektiva – måste hen själv möta ångesten om döden och överkomma den. Då kan vi visst konkludera eller slutföra första argumentet: till den existentialistiska mannens natur tillhör ångest om döden, men som himmelen kan mörka regnmoln bli när som helst en klar ljusblå himmel. Nämligen det finns alltid ljus, även i ögonen av en nihilist. Oj, lik ordinära människan har den existentialistiska mannen Hopp. (hope, latin. spe)
II. Andra Argumentet
Nu befinner vi i essensen av våra argument för att mannen är existentialistiska mannen, oavsett av hans önskan och oavsett om det är hans naturliga börda eller om det är omständigheternas börda som belyst mannen till denna bördan. Nämligen enligt existentialistisk filosofi och existentialism uppkommer vår existens före essensen. Som vi redan utfört klart är existens vad någonting är och bara vad det är, medan essens är någonting som är meningsfullt i sig både intrinsikalt och för att det ska vara perfekt som just vad det är. Från tidigare exemplet med Aristoteles och bollen så utgår vi att bollens existens betyder endast att det är en boll, men när bollen har sina huvudegenskaper och nära perfekta orsak, kan bollen vara meningsfull; bollen är i sin essens en (god) boll. Alltså en boll existerar, och ifall den är rund, har en måttlig mängd luft i sig, och rullar så som den ska från handen eller av en spark från foten och studsar passligt; då har bollen sin essens. Hur fattar vi då människans existens, eller essens för den delen? Från och med Platon och Aristoteles byggde västernfilosofi på tanken om essentialism. Simpelt fattar har objekten, så som bollen sina väsentliga egenskaper som grundar dess essentiella värde, och så lik har människan sitt essentiella värde, alltså mening, från födelse. Helt enkelt är vi födda för en viss orsak. Såklart är det ett helt annan fråga om det är någonting universellt eller subjektivt. Tvivlen på det här kom inte verkligen fram, vare sig i litteratur eller filosofi förrän Søren Kierkegaard och Friedrich Nietzsche på 1800-talet. Nietzsches nihilist-påpekande filosofi byggde på förtvivla och oro om att det inte verkar finnas någon alls mening med våran existens.
“Nihilism appears at that point, not that the displeasure at existence has become greater than before but because one has come to mistrust any "meaning" in suffering, indeed in existence. One interpretation has collapsed; but because it was considered the interpretation it now seems as if there were no meaning at all in existence, as if everything were in vain.” – Friedrich Nietzsche, Will to Power
Enkelt sagt har vårt tvivel på våran existens ökat, vårt tvivel på att det skulle finnas någon mening (i det smärtsamma och dystra livet), även om egentligen har vi inte bildad en nu tolkning av vår existens, utan snarare har vår forna och bekanta tolkning kollapsat (vår essentialistiska tolkning). Det här är spåren som utifrån nihilism har format sin troende och följare. Inte för att all mening hade försvunnit, utan för att meningen har orsakat till sist förtvivla om dess värde och generellt har meningen förlorat sitt värde. Omedvetet kanske för den ordinära människan, men den existentialistiska mannen vet bättre. Han vet: livet är inte förlorat, det behövs endast genomtänkas och genomföras med ett nytt ansikte över den förlorade, eller ännu bättre, genom att skrapa bort misstron och följandet av det forna (som förlorat sin mening) från det gamla ansiktet.
"Everything in the world displeases me: but, above all, my displeasure in everything displeases me." – Friedrich Nietzsche
Förtvivlan och ångest om livet, (så och som döden), betyder inte att all är förlorat för människan, den subjektiva varelsen. Redan medvetandet av förtvivla och ångest är ett steg bättre. Lik är det bättre att vara medvetande om att sin existens har förlorat sin mening, eller snarare har existensen aldrig haft sin essens. Den existentialistiska mannen vet detta. Därför faller hen inte i varken gropen av falsk betydelsefullhet eller i graven av oåterkallelig ångest och förtvivlan på livet, alltså tron på meningsfullhet. Hen vet att objektiviteten är någonting hen kommer aldrig att nå. Hen vet att meningen hen får tack vare sin subjektivitet. Hen vet att hen är den existentialistiska mannen. Slutligen tyder andra argumenten så här: den existentialistiska mannen känner igen, förutom allting redan tidigare nämnda, att hens existens föregår hens essens, och att subjekten hen kan göra allting värdefullt. Alltså existens före essens. Ifall människan önskar och bör vara den existentialistiska mannen till sist är det denna princip hen måste förstå. Hen kan inte tro säga vara född betydelsefull eller att ha en mening som hen kan bara söka fram när hen önskar så. Hen bildar livet med att leva, livet bildar inte levandet. Hen ger livet värde – och kanske, men bara kanske kan hen lyckas ge livet mening som hen förtjänar från misär som livet annars är.
“You will never be happy if you continue to search for what happiness consists of. You will never live if you are looking for the meaning of life.” – Albert Camus
Och framför allt så som Kierkegaard säger, låt oss följa ängens liljor och himlens fåglar[2]. De bekymrar sig inte och söker inte heller för behovet att bekymra sig över något. På så sätt är plågan och misär av livet så litet som möjligt, det går inte att helt undvikas. Så kan de njuta av livet, så gott det går. Och så behöver de inte bekymra sig för morgondagen. För att plågan och njutningen av idag är gott om att leva för. Den existentialistiska mannen vet vad hen bör leva för. Hen vet vad det innebär att leva för varje dagens plåga och hen vet hur det kan göras så gott som möjligt. Lik ordinära människan har den existentialistiska mannen kunskap om det goda, hen vet vad gott är. (latin. bonum.)
O.K
[1] Skriven i Nikomaniska etiken, Bok II, Kapitel 2
[2] Matteusevangeliet 6:25-34.
[i] Aristoteles diskuterar dygderna mod och måttfullhet: “And it is the same way also with temperance and courage and the other virtues. Someone who runs away from and fears everything and endures nothing becomes a coward, while someone who fears nothing at all but goes out to confront everything becomes rash; similarly, someone who indulges in every pleasure and refrains from none becomes spoiled, while someone who shuns them all, like a boorish bumpkin, becomes in a certain way insensible. So temperance and courage are destroyed by excess and by deficiency, but are preserved by an intermediate condition.” Ethics, Book II, Chapter 2,