Vad är det med den mänskliga naturen att vi beundrar precis det som vi inte har själva snarare än vad vi kan ha, eller viktigaste av allt: varför beundrar vi inte människors ansträngning i att nå och kämpa för saker och ting, utan istället bedömer vi dem på basis av endast slutresultatet?
Förnekelse är det första tecknet på att mänskligt beteende fungerar motsatt till vad det är. Ingen lust att förneka detta. Faktum är att vår förnekelse av vår själviska natur är redan det största och enda bevis som behövs för att påpeka perfekt hur vi i själva verket är själviska varelser av naturen. Ack, vi kan inte förneka detta. Inte idag, inte heller imorgon, och inte heller i framtiden än hur en dag ser ut.
Våra relationer med andra människor är ett utmärkt tecken på vår själviskhet. Vi kräver saker och handlingar av andra, men vi ger ingenting i gengäld. Vi ber om saker av andra och än tar vi inte ansvar för saker. Vi gör ingenting för att förtjäna saker och än får vi alla slags saker. Det är lättare att skylla på andra. Det är mycket lättare att vara beroende på andras stöd och hjälp. Men komplexiteten i detta är att det som är lättare är att vara ansvarig för oss själva än att vara ansvarig för andra. Men varför kan vi inte bara vårda det vi redan har? I relationer kan vi först vilseleda andra såväl som oss själva genom att skapa en perfekt yttre bild av oss själva, genom att dölja våra brister, våra skuggor från det förflutna och våra mörkaste önskningar. Helt enkelt visar vi världen och människorna runt omkring oss den sidan av oss som de förväntar sig att se. Mitt vänliga råd till dig kära läsare: du måste komma förbi denna vana omedelbart, såvida du inte vill vara beroende av andra, vare sig det är medvetet eller omedvetet, och vara negativt fastbunden till din själviska natur som människa för evighet.
I de mest intima förhållandena kan vi till en början verka vara den vackraste och den trevligaste personen som vår partner någonsin kunde ha föreställt sig. Men när förhållandet fortskrider börjar vi långsamt avslöja tecken på svartsjuka, aggressivitet, vår ambivalenta natur och vår tendens till en av ytterligheterna för att antingen skylla på andra för våra egna gärningar och misstag, eller vara farligt självkritiska. Detta kan sluta trefaldigt: för det första kanske du inte accepterar dessa nya detaljer och sanningen kring din partner och därför växer du med tiden ifrån din partner. För det andra kan du acceptera din partners brister, men därmed gömmer du dig bakom din partners tunna skal och håller dina egna brister dolda och fortsätter låtsas med din perfekta ytterbild. För det tredje är den mest idealiska konsekvensen att din partners avslöjande uppmuntrar dig själv att visa din partner även dina mörkaste önskningar, ditt skadliga förflutna eller andra brister. Däremot riskerar du med detta att vrida tidvattnet och förlitar dig totalt på att din partner inte avvisar det "nya du". Hen kanske känner att du kommer fram för starkt eller som okänslig gällande hens egna avslöjande, eller så bara vet inte din partner hur hen ska reagera på dessa överraskande händelser.
När ett uppbrott träffar dig, även efter att du har överkommit "uppenbarelsefasen", kan du växa tillbaka till den stängda och perfektionerade bilden av dig själv kring andra och den själviska tendensen genom att skylla på din ex av upplösningen, eller mer bekvämt känna avund när hen börjar ett nytt förhållande, eller ännu värre riktar du skulden på dig själv, listar det som bara ett till misslyckande till dina redan dussintals och faller ännu en gång i cirkeln av depression.
Det underbara i allt detta är att vi kan så småningom överkomma vad som helst, endast tiden kan stå som ett verkligt problem. Paradoxalt finns det faktiskt inget sätt att helt undvika självisk beteende som t.ex. avund på vad andra har, men vi kan lära oss att undvika total förstörelse och katastrof genom att lära oss om vår natur att göra vissa saker, inklusive vår själviska natur.
Olivia Rodrigos sång Happier är ett lysande exempel på den mänskliga naturen när det gäller själviskhet. Det här är en låt som jag verkligen har lärt älska med tiden, även om jag har en tendens att ogilla nutida musik. Jag antar att de mänskliga ofullkomligheterna, bristerna och erkännandet av dem är det som verkligen får vår uppmärksamhet, och till och med uppmärksamheten hos min märkliga musiksmak. Lyriken i låten är inte på något sätt diskret och avslöjar kraftigt verkligheten att vi kan vara glada för andra (eller verka så), men inte när de är lyckligare än oss (eller lyckligare än med oss). Happier har följande lyrik i refrängen:
I hope you're happy, but not like how you were with me
I'm selfish, I know, I can't let you go
So find someone great but don't find no one better
I hope you're happy, but don't be happier
Jag hoppas att du är nöjd, men inte som hur du var med mig
Jag är självisk, jag vet, jag kan inte släppa dig
Så hitta någon bra men hitta ingen bättre
Jag hoppas att du är lycklig, men var inte lyckligare
(översatt till svenska, cringe I know.)
Musik är ett perfekt verktyg för oss att hitta och forma vår egen sanna identitet. En ytterlig vänlig rekommendation: lyssna på musik, gör förfrågningar om instrumentstrukturerna såväl som lyriken som bildar låten, men när du gör detta lägg märke till din trend att gynna det som är "accepterat" och populärt. Och styr dig bort från detta. Det första tecknet på detta är "views" (visningar) och "plays". När vi lyssnar på musik på Spotify eller Youtube eller andra appar tenderar vi att titta på hur många visningar en låt eller en artist har och använda den falskt som en valideringsindikator för hur "bra" musiken är. Vad som är populärt motsvarar inte det vi definierar som bra eller det goda. Popularitet anger vad som accepteras och gillas i en grupp, förening eller generation eller globalt, men inte vad som är objektivt sant. Mer extremt kan man påpeka att vad vetenskap och forskning verkligen indikerar är vad resultatet av empiriska förfrågningar säger, inte vad vi alltför ofta accepterar som den universella sanningen. Observationen att i ett urval av tusen apelsiner har alla färgen orange betyder inte på något sätt att faktum är att alla apelsiner är av färgen orange. Laboratorietester att ett dussin schimpanser är immuna mot ett dödligt virus betyder inte att varje schimpans måste vara immun. (Det här var såklart ett hypotetiskt exempel.) Detta är dock en mörk väg, en väg som ingen för tillfället vill ta, det vill säga att kritisera vetenskapen, att förklara sig själv som sanningens frälsare och protektorat och den främsta motståndaren och fienden till vetenskapens tillstånd.
Kära vänner och fiender jag vet att det är aldrig lätt att lära sig mer om oss själva, vår egen subjektivitet och identitet, och definitivt inte när det är på bekostnad av vår gruppidentitet, kultur eller kära vänner och släktingar. Sanningen är att det finns ingen garanti för framgång eller garanti för att du inte kommer att avvisas av dina tidigare medarbetare och kära med din nya identitet. Uppenbarligen är det inte nödvändigtvis fel i det här fallet att du ljuger lite och att du avslöjar och hittar din identitet behöver inte betyda att du ändrar ditt utseende från en "promqueen" till en "punkfanatiker". Men ifall det gör dig lycklig har jag inget emot det. Då så handlar det precis om orden: vad som gör dig lycklig. Inte din bästa vän. Inte heller dina föräldrar. Inte heller din pojkvän eller flickvän. Inte heller dina kollegor eller överordnade. Inte heller dina idoler. Och definitivt inte Gud.
Låt dessa sista orden sjunka och smälta djupt in i dina vildaste tankar, drömmar och fantasier, och för att upplysa dig och visa dig den krävande uppgiften du har framför dig; att befria dig från andras beroende och att positivt använda din själviskhet till både din egen fördel såväl som andras:
Ett nervöst vrak du kanske har varit. Det var så ock jag och alla andra. Arg på den eländiga världen kanske du varit. Det är inte på något sätt unikt. Låt misstagen berika och utveckla dig till det bättre, för alla att vårda. Var bara dig själv, men kom ihåg att även den vitaste lögnen för dig själv är omedelbart nära en hotande katastrof. Vi människor kan göra riktigt fruktansvärda saker mot varandra, men i slutändan är inget mer skadligt än vad vi gör när vi lurar och vilseleder oss själva. Oavsett om det var genom vår mänskliga natur, förnekelse av det meningslösa livet, genom att dölja vårt sanna jag, genom att agera mot vår fria vilja eller genom att arbeta till randen av kollaps -- allt förgäves, under tiden kunde vi istället ha frågat oss själva: varför måste vi göra detta, när vi istället kunde ha gjort det andra detta. När vi lämnar detta liv skulle det inte vara den ultimata drömmen att bara ångra vad vi inte har gjort under vår livstid, snarare än att känna vilseled, ångest och behov av att fly från den verkligheten vi har skapat med den ultimata förnekelsen: vår förnekelse av våran själviska natur.
Det här var en kort berättelse eller essä om vår skadliga förnekelse om vår uppenbarligen själviska natur. Kära läsare, jag hoppas verkligen att du lärde dig något värdefullt, eller åtminstone inget ytterligare skadligt. Sug inte varje ord och detalj från denna text utan välj klokt och omfamna din egen natur. De säger att efter allt är vi den bästa läraren för oss själva.
Låt inte mina konstiga och förespråkande ord störa dig. Kommentarer och kritik är alltid välkomna. Naturligtvis på ett förnuftigt sätt. Tvivla aldrig på två saker; för det första att jag kommer fortsätta att skriva och för det andra dig själv.
- Oliver Kuivasto, O.K